tisdag 30 juni 2015
Beställningar
padme_amidala@live.se
måndag 29 juni 2015
fredag 26 juni 2015
torsdag 11 juni 2015
Till någon annan.
Hej.
Jag heter Isa och jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Läkarna säger att man inte är sin sjukdom fast jag vet inte om det stämmer. Vissa dagar känns det som om sjukdomen äger mig och allt jag är. Andra dagar känns det mer som en plåga i bakhuvudet, en skugga i medvetandet. Jag heter Isa och jag är Bipolär typ 2. Jag är också mamma, dotter, fru. Jag har en högskoleutbildning och målar och skriver. Men i mina tankar räcker jag aldrig till. I mitt huvud är jag för det mesta värdelös. För det mesta hamnar jag i depressioner och då blir allt tomt, det är den tuffaste tiden. Då kan jag inte skriva eller måla. Då är jag ingenting.
'Jag har tur, för jag har kommit rätt under diagnosen. Jag jobbar stenhårt med terapier och tar mina mediciner. Det som har tagit mest stryk är alla de kompisar som jag inte har kunnat ha kontakt med. När jag mådde riktigt dåligt var ett telefonsamtal för mycket. Och nu känns det ensamt. Sjukdomen och skoven slår till när man minst anar det och i mitten är jag. Det viktigaste för mig är min familj och tack vare dem vill jag kämpa oavsett hur jag mår. Jag skriver detta för att du som kanske känner dig lika vilsen som jag gjorde ska kräva att få hjälp.
Jag kan aldrig lita på min magkänsla utan det är först som jag har lovat något eller gjort något som den kommer- ångesten. ångesten som är starkare än en tidvattensvåg. Den förstör och förtär allt och de som inte vet hur det känns kan man inte förklara för. Allt jag vill är att orka och vara normal. Jag vill inte leva med sjukdomen men jag tänker inte lämna någon.
Varje morgon vaknar jag med ångest eller oro och varje dag klarar jag av att leva, ett steg i taget. Jag har precis gått igenom en utförsäkring och efter den känns det som om man klarar av det mesta.
I tidningarna pratas det mycket om psykiskt sjuka som vill ta sitt liv eller skadar sig själva. Jag vill inte det och ibland har jag undrat hur jag tog mig igenom tio år av daglig mobbing. Aldrig passa in och alltid, alltid bli vald sist på gympan. Jag passade inte in någonstans.
Du behöver inte passa in i någon mall eller leva efter andras önskemål. Det finns ett annat sätt och jag vill uppmuntra dej med att säga; du klarar det här. Du tror att du är svagare än alla andra för att du lider men så är det inte. Att lida och kämpa är att vara stark. Du kan vara allt du vill med diagnos eller ej. Det är faktiskt bara dina egna tankar som begränsar dig i slutändan.
Och du vet, det är mycket bättre att vara speciell än en i mängden!
#bipolär typ 2 #psykiskt sjuk #bipolär #utanför #mobbing
Jag heter Isa och jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Läkarna säger att man inte är sin sjukdom fast jag vet inte om det stämmer. Vissa dagar känns det som om sjukdomen äger mig och allt jag är. Andra dagar känns det mer som en plåga i bakhuvudet, en skugga i medvetandet. Jag heter Isa och jag är Bipolär typ 2. Jag är också mamma, dotter, fru. Jag har en högskoleutbildning och målar och skriver. Men i mina tankar räcker jag aldrig till. I mitt huvud är jag för det mesta värdelös. För det mesta hamnar jag i depressioner och då blir allt tomt, det är den tuffaste tiden. Då kan jag inte skriva eller måla. Då är jag ingenting.
'Jag har tur, för jag har kommit rätt under diagnosen. Jag jobbar stenhårt med terapier och tar mina mediciner. Det som har tagit mest stryk är alla de kompisar som jag inte har kunnat ha kontakt med. När jag mådde riktigt dåligt var ett telefonsamtal för mycket. Och nu känns det ensamt. Sjukdomen och skoven slår till när man minst anar det och i mitten är jag. Det viktigaste för mig är min familj och tack vare dem vill jag kämpa oavsett hur jag mår. Jag skriver detta för att du som kanske känner dig lika vilsen som jag gjorde ska kräva att få hjälp.
Jag kan aldrig lita på min magkänsla utan det är först som jag har lovat något eller gjort något som den kommer- ångesten. ångesten som är starkare än en tidvattensvåg. Den förstör och förtär allt och de som inte vet hur det känns kan man inte förklara för. Allt jag vill är att orka och vara normal. Jag vill inte leva med sjukdomen men jag tänker inte lämna någon.
Varje morgon vaknar jag med ångest eller oro och varje dag klarar jag av att leva, ett steg i taget. Jag har precis gått igenom en utförsäkring och efter den känns det som om man klarar av det mesta.
I tidningarna pratas det mycket om psykiskt sjuka som vill ta sitt liv eller skadar sig själva. Jag vill inte det och ibland har jag undrat hur jag tog mig igenom tio år av daglig mobbing. Aldrig passa in och alltid, alltid bli vald sist på gympan. Jag passade inte in någonstans.
Du behöver inte passa in i någon mall eller leva efter andras önskemål. Det finns ett annat sätt och jag vill uppmuntra dej med att säga; du klarar det här. Du tror att du är svagare än alla andra för att du lider men så är det inte. Att lida och kämpa är att vara stark. Du kan vara allt du vill med diagnos eller ej. Det är faktiskt bara dina egna tankar som begränsar dig i slutändan.
Och du vet, det är mycket bättre att vara speciell än en i mängden!
#bipolär typ 2 #psykiskt sjuk #bipolär #utanför #mobbing
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)